Tycker det e lite underligt att Kim och jag stenhårt bestämde oss för att vänja Liam att sova i sin egen säng redan som bebis. 6 veckor gammal sov pojken sin första hela natt i sin alldeles egna lilla säng. 6 månader gammal spenderade han sin första natt i sitt alldeles egna rum..... Sen då? Jo, i ett svagt ögonblick någon gång under semestern vaknade liten nattetid och hans briljanta föräldrar lyfter då över honom att sova mellan oss. Så sen dess? Jodå, så nu för tiden vaknar han (eller så sover han fortfarande och bara jobbar på rutin?) varenda natt, exakt samma tid varje gång.... Han ställer sig upp, pekar mot vårt sovrum och säger "däääää"
"Klart han ska få sova mellan oss om han blir trygg av det"
"Jooo men det gör ju inget, vi tycker ju att det e så mysigt sååå"
Ja, finfina ursäkter vi hittar på för att någonstans försvara nåt så dumt som att vänja honom att vakna mitt i natten för att skrika på oss ....hmmm!
Visst är det mysigt, tokmysigt! Bökigt och trångt? Definitivt men mest underbart att få ligga och lyssna till de djupa goa andetagen och att få vakna upp bredvid liten till ny morgon var dag! Frågan är bara om vi tycker det e lika mysigt när han är fjorton och fortfarande sover mellan mamma och pappa ....hmmmm smart drag? Kanske inte ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar